Ibland är goda råd dyra. Plötsligt några dagar innan vår murare skulle ge sig på att måla framsidan av fasaden så ploppar tanken upp igen, den där tanken som vi diskuterat klart och sedan dess legat i högen med andra avslutade huvudbryn.

Ska vi ta bort verandan!?

Puh, varför måste tanken dyka upp så sent? Vi behöver mer tid, inte en knapp vecka på oss för ett beslut inklusive nedmontering av balkong och veranda. Stressen gör att beslutet känns ännu svårare och vi velar fram och tillbaka, veranda - inte veranda?

Veranda
+ finns redan där, vi slipper jobbet med att riva
+ är en årsring som ger karaktär
+ skyddar dörren
+ skyddar när man går in vid dåligt väder
+ mysfaktor
+ är ganska fin, kanske lite stor
+ vi vet inte hur trappen ser ut utan cement
+ de mindre/äldre fönstren vid dörrarna döljs något under taket

Inte Veranda
+ det vackra dörrpartiet kommer fram ur skuggan
+ stänker inte upp vatten från det bakåt lutande balkongtaket
+ ger mer renodlad fasad, 17-1800 tal
+ stiligare
+ vi slipper ett fult skymmande räcke på balkongen
+ vi slipper ha en massa bråte ståendes under taket
+ den används ändå aldrig

För att få lite hjälp så ställde vi en fråga på svenska byggnadsvårdsföreningens utmärkta men inte så välbesökta frågeforum, tillkallade vår experthjälp och försökte visualisera med några fejkade alternativ på datorn.



Verandan i nuläget, ganska ok men hur blir det sen med staket på balkongen?


Balkongen borttagen, de gamla smårutiga fönsten kvar


Slätputsen förstorad uppåt till samma höjd som de andra fönstren, kanske en relief i mitten på slätputsen


Enluft av de gamla fönstren


Enluft förhöjda


Nya enluft som övrig fönster


Vi valde till slut det sista alternativet, alltså att ta bort verandan och byta bort de gamla fönstren mot nya enluft i samma storlek som övriga fönster. Den klassicerande fasaden inklusive frontonen kom fram. Huset känns högre. Taket är inte lika dominerande och flakigt längre, vilket är tydligare i verkligheten, faktiskt riktigt stor skillnad. Märkligt. Men det svider, avskalandet av årsringar värker. För att lindra svedan så funderar vi nu att sätta upp den nerplockade och uppmärkta verandan på kortsidan istället. Vid köksingången. Då försvinner genast en del av veranda-argumenten ovan, årsringen kan behållas även om den sitter på ett annat ställe. Lite kul var att när vi rev verandan så såg vi märken i putsen efter en annan veranda, en variant med sadeltak. Troligtvis kom den till i slutet på 1800-talet då hemvändande svenskar tog med sig traditionen från Amerikat. Nuvarande klassiceranade stil-balkong kom säkert till efter branden, kanske på 1910-20-talet.

Det var verkligen nervöst, men nu när fasaden snart är klar kring den rivna verandan så känns det som om vi gjort helt rätt. Än så länge. Bilder på resultatet kommer snart.

Taggar: veranda, klassicism, fronton, frontespis, puts, revetering, årsringar

Husets äldre revetering är förstås gjord med kalkputs. Vi vet inte när detta är gjort men gissningsvis någon gång sent på 1800-talet. Vid sekelskiftet eller strax efter brann vinden och då lades det alldeles säkert ny puts på den tillbyggda andravåningen. Det syns eftersom den här delen är belagd med tegelkläppor som utstockning och som fäste för putsen istället för ekpliggar med 5 cm mellanrum som man ser över nedervåningens fasad. Efter det här verkar en del mindre lagningar vara gjorda, allt med kalkbruk. Någon gång sent på 70-talet lagades putsen igen men nu med cementputs. Stora delar av fasaden är täckt med cement i varierande tjocklek och utan på det plastfärg. Över vissa områden är lagningarna i hela putsens tjocklek in mot timret, över andra har man fyllt på över den gamla kalkputsen.

Idag vet de flesta att man inte ska laga eller komplettera gammal kalkputs med cement, men det verkar det inte ha varit på 70-talet innan byggnadsvården började ge sig till känna. Innan vi rev fasaden var detta tydligt, med sprickor mellan de gamla delarna och de cementlagade. Bom (när putsen släpper från underlaget) fanns också allt som oftast i de här områdena. Efter att ha rivit putsen på fasaden och kunnat studera det lite närmare kan vi konstatera att så är fallet och att äldre lagningar med kalkputs knappt syns och verkar ha tålt tidens tand.

Här ovan ser ni vår otroliga murare Heike, han som åtagit sig att slå på de mellan fyra och sex centimetrarna kalkbruk över de 400 kvadratmetrarna fasad, för hand, själv. Han står och slår bort delar av timret, de delar som är eller varit ruttna och som ”konstigt nog” är placerade där cementputsen legat dikt an mot timret. Övriga delar verkar ha klarat sig fint, trots det yttre lagret av cement och plastfärg.

På bilden här till vänster kan man se en del brungula områden i nederkant på nedre fönstret, där har de yttre delarna av timret och ekpliggarna ruttnat, precis över cementbelagda områden. Man skulle också kunna tänka sig att man lagat (med cement) just där det varit dåligt timmer innan, men jag kan tycka att det resonemanget faller på att det inte är ruttet nedanför lagningen. Skulle det varit ett så pass stort hål i kalkputsen så skulle vattnet även runnit ner nedanför de utsatta områdena. Cement mot trä verkar alltså inte vara någon bra idé.

Taggar: cementputs, byggnadsvård, revetering, puts

Ja som ni ser så är det verkligen ett måste. Vi har nu dryftat det här fram och tillbaka en längre tid, men nu är datum klart och vi har bestämt oss för tunnputs på cellplast... ;) Nä så blir det absolut inte, förutom att den tekniken möglar enligt tidningarnas larmrapporter så ser ytan alldeles för plan och livlös ut. Därför har vi bestämt oss att göra det hela på gammalt vis, utan isolering. Isolera får vi göra (lite) invändigt istället. Det finns en hel del bra litteratur i ämnet puts, och vi har gått igenom en hel del av den så vi tänkte göra ett separat inlägg om det senare. Klicka här för att se hemska bilder på putsen.

Taggar: före, bilder, puts