Det är bara att inse, skavandet med trekantsskrapan är inte roligt hur man än gör. Det blir inte ens uthärdligt genom det beprövade tricket att smutta på ett gott glas vin och småprata samtidigt, vilket brukar göra det mesta lagom trevligt. Som tur är har vi kommit fram till och överens om att man inte alltid måste skrapa.

Att skrapa är inte alltid av godo. Visst, den färg man stryker på fäster ju inte hårdare än lagret under, så sitter det gamla färglagret dåligt bör man nog överväga att ta tjuren vid hornen och skrapa. Speciellt om man renoverar byggnadsdelar som slits hårt, som fönster. Har man t.ex. en fin gammal målning i taket eller om man vill plocka fram knivskarpa kanter i en vackert hyvlad list så kan man ta fram skrapan, men i övrigt så tar det ju en faslig tid och är oftast dödens tråkigt. Vi resonerar ungefär så att skrapa, det kan man oftast göra sen! Färglagren finns kvar och kommande ägare kan alltid skrapa om de har engagemanget, handlaget och tiden. Är man nyfiken av sig kan man ju alltid göra en färgtrappa i något undanskymt hörn. Det är nästan lite trevligt att tänka på alla de där färglagren som ligger dolda som osynliga minnen över svunna tider där under vårt färgval. Åtminstone intalar vi oss det.



Så här går det med dörrspeglar om de målas flödigt med stenhård alkydoljefärg, de målas fast och har ingen möjlighet att röra sig efter luftfuktigheten.


Så på en dörr skrapar vi alltid kring dörrspeglarna och tar bort all färg som sitter löst, resten får sitta kvar.

Taggar: skrapa, färgtrappa, dörrspegel